Finally we got a good photograph of a pademelon. They otherwise only end up as grey streaks on the camera or we have nothing with us on the way to the creekside to take their picture with. One of them is getting braver and staying to check us out until a couple of meters then it jumps into the underbrush and watches us from there.
Rednecked Pademelon, thylogale thetis
Rödnackad Pademelon, eller nå´t. Pademelonerna är så skygga men en börjar vänja sig vid oss och äntligen fick vi ett bra foto av en. De brukar annars bara bli en blurrig grå skugga på cameran.
We have two mobs of Wallabies. One seems find shelter old Lantana brambles by the roof project and the other shelters in our citrus grove. So we have a small family of wallabies who find food and shelter around our house.
When we walk down to the creek they often sit in our way but jump out before we reach them. Jen has taken to scream at them: Hop hop hop, the minute she sees them and it makes them stop and stare. Sometimes they sit in the high grass and eat and we scream hop hop hop and they look up and check us out. We also wave like crazy.
Path to creek
They are getting used to us now and last we walked down to the creek they jumped away when we were about 3 metres from the little Jill (the mom. Mom, dad and baby are called Jill, Jack and Joey and a flock is called a mob.)
Jill with her Joey
Pademelon
Then we have the Pademelons. At first we thought they were giant marsupial rats. They were also soooo quick. Usually we saw them on the other side of the creek when we were driving in to town. One day we saw them on the path to the creek where the trees are. They are super shy. You have to sneak up on them. After the moderate flooding we had some weeks ago we have not seen any. One of our neighbours have a lot of them in their immediate garden because they feed them. They also brought one, who had lost it´s mom, up.
Those are all the jumpers we have around here. No kangaroos.
På engelska heter mamman Jill , pappan Jack och barnet Joey. En flock kallas mob.
Vi har två familjer med wallabies. En bor uppe vid takprojektet där vi har ouppackade grejor. En familj bor nere hos oss i citruslunden. Vi skriker åt dem: Hopp hopp hopp och sen vinkar vi frenetiskt och ropar hej när de stannar och tittar eller tittar upp på oss från sitt ätande. De börjar vänja sig vid oss nu och sist vi gick ner till ån kom vi så nära som 3 meter.
Vi gillar inte riktigt det där med att mata vilda djur så att de blir tama på det sättet men vem vet vad vi hittar på i framtiden.
Vi har ett gäng hoppare till. De kallas Pademelon’ er. De är mörkgrå och först trodde vi att det var jättestora pungråttor för de var så snabba och försvann och påminde om råttor eftersom vi aldrig hann se dem ordentligt. Vi såg dem som hastigast när vi körde över till andra sidan ån. Grannarna har massor i sin trädgård men de matar dem hela tiden också. En som hade förlorat sin mamma har de fött upp.
En dag började några bo i en av hagarna nere vid ån och vi såg dem på stigen som är lite överskuggad av träd. Man får liksom smyga sig på dem för att hinna se dem så vi har inte lyckats få någon bra bild av dem ännu.
Efter den senaste sk moderata översvämningen vi hade för några veckor sedan så har vi inte sett dem.
